Om boken: 2017 / En experimentell roman av den amerikanske författaren David Markson (1927-2010), erkänd som en klassiker inom postmodernismen. Romanen är en resa in i ensamheten, där den främsta, och hon är den enda, hjältinna i en öde värld, belamrad med mänsklighetens kulturarv, tar läsaren med sig många trådar från berömda biografier och verk konstnärer (kompositörer, filosofer, författare...), som infogar ljusa fragment av antika myter, sträcker genom dem fragment av hjältinnans motsägelsefulla minnen, inför reservationer och associationer, romanen drar dig in i ett djupt mönster, i vars noder och hårkors. utseendet av en förvirrad och ensam person dyker upp, lämnad ensam med världskulturen (tröst? tvångsmässig förbannelse? onödigt bagage ?en meningslös uppsättning artefakter i frånvaro av mänsklighet?)...Markson lyckas i denna bok på alla de verkligt viktiga nivåerna av konstnärlig övertygelse. Han översatte de abstrakta konturerna av Wittgensteins doktrin till den konkreta teatern för mänsklig ensamhet. Samtidigt fångade hans roman mycket bättre än pseudobiografin vad som gjorde Wittgenstein till en tragisk gestalt och ett offer för den mycket brutna modernitet som han hjälpte till att upptäcka. Polymath Markson har skrivit en fantastiskt intelligent roman med tydlig skrift, en fascinerande röst och ett slut som kommer att få tårar i ögonen. Dessutom skapade han (som omedvetet) en kraftfull kritisk reflektion över sambandet mellan ensamhet och språket... David Foster Wallace